Nu har jag filosoferat nog för idag, mina tankar går runt och hakar i där de tog sin början. Jag vet inte om jag är ologisk. Jag tar gärna emot feedback!
Skönhet ligger i betraktarens öga brukar det heta. Ändå är vi för det mesta överens om vad som är vackert. När vi talar om skönhet så tänker de flesta på något som ger oss njutning eller på utseende. Vackra, eller jag kanske ska säga symmetriska, ansikten, stora, glittrande ögon, slät hud, vita, jämna tandrader. Ungdom. Vi säger att målningar av solnedgångar är vackra, dikter om kärlek, en klar och ren sångröst.
Det är fascinerande hur skönhet uppfattas som synonymt med godhet, lär Leo Tolstoj ha sagt och en vanlig föreställning är ju faktiskt att skönhet återfinns i goda ting och i människors utseende. Attraktiva personer anses inneha en rad positiva drag och personliga egenskaper.
Sedan har vi ju också den någorlunda accepterade inre skönheten, som det så fint heter. Charm, karisma, utstrålning. Energi, livsglädje, uttalad godhet. Den inre skönheten kan innefatta många saker. Men gemensamt är att de är intagande.
Men jag skulle vilja påstå att den här skönheten egentligen är ganska ointressant. Behagfull kanske, men ointressant. Platt och förutsägbar och i slutändan ganska slätstruken. Det fula är många gånger väldigt mycket mer intressant, mer spännande, mer lockande. Skulle man inte då kunna påstå att det fula egentligen är det vackraste? För det som gör just dig så tilltalande och speciell är ju den där sneda tanden, det synliga ärret, rynkorna kring ögonen, de kutande axlarna eller den putande magen. Det som vi rent allmänt brukar säga är fult.
Är det inte skildringarna av smärta och av lidande som vi upplever som de vackraste? Det är tragedierna vi har älskat mest genom tiderna, det är de vi minns. Det är illustrationer av död och grymhet som är de mest beundrade. Har vi inte i två tusen år dyrkat bilden av en mager, smutsig, blodig, död man i sin största förnedring? Vi läser och fascineras av dikter om smärta och död. En felfri sångröst i all ära, men är det inte den där hesa, lite spruckna sångrösten, den som kanske till och med är en aning falsk som faktiskt skär ända in i hjärtat. Som rör oss till tårar. Vackert så att det gör ont. Filmerna vi höjer till skyarna handlar om det svåra i livet, om våld, om lidande. Och livet, inte finns det något felfritt sådant? Det vore i alla fall inte särskilt intressant om det funnes. Ett liv består av glädje och lycka, men också av sorg, av lidande, av smuts och död. Och nog är väl ändå livet vackert?
Slår man upp ordet skönhet kan man läsa följande: skönhet är en egenskap hos en person, plats, objekt eller föreställning som åstadkommer en upplevelse av perceptuell njutning, mening eller tillfredsställelse hos betraktaren. Slår man upp ordet fulhet hittar man följande: fulhet är motsvarigheten till skönhet. Så då kan man alltså dra slutsatsen att så länge som något, som rent allmänt betraktas som fult, ändå behagar oss och ger oss tillfredsställelse är det vackert.
Skönt är fult och fult är skönt, säger häxorna i Shakespeares Macbeth och som betraktare är jag faktiskt villig att hålla med.
Jag avslutar med en dikt av Victor Hugo:
Om vi i denna fasans värld blott kunde
glömma
Att trampa på dem,
Om vi blott gav dem en ödmjukare blick,
Där nere, långt från ljuset,
Står den hemska spindeln och ogräset
Och viskar: Kärlek!
Senaste kommentarer