När min pappa läste Sagan om ringen så blev han helt förtrollad. Han hävdade att det inte fanns någon bok som kunde vara så bra och vägrade läsa någonting annat på lång tid efter det. Andreas var likadan. Fast han ägnade sig konstant åt en författare, Dean R. Koontz, och undrade varför man skulle prova något nytt när det man hade redan var så bra. Ungefär som att äta Tacos varje dag. Jag menar, varför prova något nytt när det är så gott? Sen läste han Millennium-trilogin och nu är inget annat lika bra.
Orimligt resonemang har jag alltid tyckt. Klart att det alltid finns något bättre, eller i alla fall lika bra. Det gäller ju bara att hitta det, och att fastna i det. Sen är det mest aktuellt. Störst.
Men sen hände det mig! Inte litteraturmässigt. Men musikmässigt.
Muse! Hur jag än försöker, så finns det inget som är lika bra. Jo, annan musik är bra. Jag vet. Jag älskar musik, av alla möjliga sorter. Men så hör jag en Muselåt och vill bara gråta. För de har ju allt! De är obeskrivliga och efteråt låter all annan musik så slätstruken. Hur går man vidare?
Varsågoda. Två klipp perfektion:




Senaste kommentarer